Hatar att INTE kunna vara med..

blogg54

Hur mycket man än vänder och vrider på sig, så kan man inte vara med överallt hela tiden. Detta är något jag har haft väldigt svårt att förstå i många lägen och försöker alltid in i de sista.. Man VILL så gärna, så man gör allt för vara med på ALLT man älskar och vill.. Men igår, mötte jag en gräns.. Där jag INTE kunde vara med mer..

Det kändes som jag gästspelade som sjuåring.. Jag både var och kände mig som ett barn.. Tokigt hur känslor och tankar kan påverka ens inre så mycket..

Jag hade i över en vecka sett fram emot ‘f’ödelsedagskalaset hos min bäste vän. Äntligen fick jag klä upp mig efter nästan en vecka av sängliggande.. Kryckorna var pimpade och humöret var på topp!

Kvällen börjar med att mamma får köra mig samt följa mig till huset där kalaset var, så jag inte skulle ramla och slå ihjäl mig på vägen.. Jag blev fantastiskt välkomnad av födelsedagsbarnet och fick både en stol och pall att slå mig ner på- Benet i högläge.. Kvällen rullade på -vi åt gott, lekte lekar (anpassade för enbenta..) och jag halsade vatten =)

Innan klockan blev tolv hade de andra tjejerna bokat taxi för att de skulle vidare på annat.. Då stod pappa redan parkerad utanför huset och redo för att plocka upp mig. Jag brast i gråt och tyckte världen gick under.. Jag KUNDE INTE följa med dem…

Väl hemma tog jag min nalle som jag fått av bästisen, fick följe hem till mig och bäddade ner mig i sängen.. Där och då, var allt fruktansvärt.. Patetiskt!? Ja, kanske..

Jag är inte van, vid att INTE KUNNA vara med, jag har alltid löst de, “ställt” upp ändå, eller på ett och annat sätt varit med. Det var jag ju nu också, men jag var inte med hela kvällen, så som jag brukar.. Jag har alltid bitit ihop och “kört på ändå” – DUM..

På min student, hade jag halsfluss och 40 graders feber, men jag min dåre stod på dansgolvet 03.00 och “levde loppan” – NOT…

Förra året, när jag ramlade och stukade foten så kraftigt på Summerburst att jag fick åka till sjukhuset var jag tillbaka till David Guetta 22.00..Nemas Problemas.. NOT..

Men igår, KUNDE JAG INTE.. Jag var så besviken…. På mig själv, över att jag inte “klarade” att vara med.. Då hade jag ändå hållit mig vaken och varit med fram till 12 med alla goa vännerna..

Idag däremot, känns det såklart helrätt och jag ser glädjen i att jag ju faktiskt ens lyckades ta mig dit..

Jag måste lära mig, att man inte varken kan eller MÅSTE vara med på allt. Livet går inte under. Det går fler tåg.

 

This entry was posted in Mich - Tycker och tänker. Bookmark the permalink.