Hoppet mot Cancer – Snart uppe i 100.000

 

Mitt sätt att hantera sorg, är kanske inte alltid det bästa.. istället för att backa tillbaka och ta en dag i taget sätter jag tusen järn i elden och försöker hitta bra saker i eländet som råder…

Starten med Hoppet mot cancer drogs igång efter att jag pratat med min tränare Britts sambo Tomas, jag skulle önska henne grattis på sin födelsedag men Britt var för trött och sjukt för att prata.. Den natten kunde jag inte somna, och jag bestämde mig då för att hålla ett litet event med insamling till cancerfonden. Dagen därpå hade Britt somnat in..

Jag skrev till mina stalltjejer i MG Horse och fick snabbt med dem i mitt projekt, en månad efter hade vi 60 startande ekipage i en Pay&Jump hemma på gården, fullt med folk högt och lågt, uppvisningar av alla dess slag + lotteri och auktion, allt sponsrat av företag och ideella krafter.

Den varma känslan av att kunna hjälpa växte ännu mer och vi höll i fler små konvent. MG Beach Fitness Konvent & Rosa Hoppet som inbringade en slant till vår insamling. Dessutom säljs det Beat Cancer armband regelbundet.

Julmarknaden och Julshowen blev succe – jag har nog aldrig sett så mycket folk på vår gård, med all säkerhet var vi över 300 pers!  Fantastiskt duktiga ryttare som visade upp allt ifrån Cavalleri, luciatåg och kadrilj. En oerhört vacker dag med ljus och hopp med ett gott ändamål..

Men så kommer det ikapp en, två dagar innan eventet, smått stressad, pirrig och nervös bryter jag ihop bilen. Tanken om varför jag gör detta slog mig pladask. Det är ju för henne, Britt.. en person som jag saknar så oerhört mycket. Som alltid funnits vid min sida under hela min “ryttarkarriär”. Men så i samband med mina alla knäoperationer hade vi inte samma kontakt under den perioden..

Så nu när man är tillbaka i sadeln igen, vill börja träna, komma igång och få tips från coachen, så finns hon inte där. Det är liksom tomt. Väldigt konstig känsla och det värsta är att jag möts av den flera gånger i veckan. Jag pratar om henne som att hon finns där. Som att hon är i mitt grannstall som hon ju rodda över. Jag tror fortfarande att hon är ett telefonsamtal bort.. Så är det inte så.. Då gör det ont.

Det jag gläder mig åt, och skulle vilja tacka henne för, är allt de hon gav mig. Hon har lärt mig att kämpa, fått mig att bita ihop, bli motiverad och dessutom lärt ut en massa kunskap om hästar och ridning, vilket jag ju bär med mig varje dag. Och förhoppningsvis lär vidare till alla mina elever..

Men, eventen är mitt sätt att bearbeta sorgen.. Och att minnas henne förstås. Men bakom de stora leendet, gömmer sig mängder av tårar. Och en stor saknad till en av de personer som haft alla mest inflytande på mig.

Tack och lov gör vi det tillsammans. Det fina med de hela är att så många vill engagera sig, man känner en delaktighet och samhörighet med likasinnade som alla har någon själv som varit drabbad eller liknande.

Tack till alla er, som hjälper mig och kommer på  eventen som Hoppet mot Cancer roddar. Ni hjälper mig att bearbeta, men också att minnas en fantastisk och saknad person.

100.000 har vi snart samlat ihop på Hoppet mot cancer – och mer ska det bli.
Hör av er, om ni vill vara med oss i kampen om att besegra cancer.

Kärlek till er

This entry was posted in Hoppet mot Cancer, Inspiration. Bookmark the permalink.